Nu är det bara två dagar kvar tills julafton men...

...idag är det inte bara två dagar kvar tills julafton utan även två dagar kvar tills det var ett år sedan min farfar dog. Tidigt på julaftonsmorgonen förra året fick jag ett samtal av farmor som sa att hon var på väg upp till farfar på sjukhuset, kommer inte ihåg riktigt vad hon sa men det var i alla fall inge bra med farfar det fick jag klart för mig. Så jag väckte A och bad honom skjutsa in mig till sjukhuset. Sprang runt på alla möjliga avdelningar då jag inte riktigt visste vilken han låg på. Kom fram och möttes av en sköterska som förklarade läget. Men jag ville inte lyssna jag ville bara in till farfar...Han hade somnat in ett tag innan jag kom dit. Han såg inte alls ut som han brukade men jag har nog näst intill släppt den bilden, vill komma ihåg farfar som han var innan han låg på sjukhus. När han var full i liv och alltid med världens största leende, det är det som alltid kommer att finnas kvar hos mig! Gråtandes mötte jag A som höll om mig tills jag lugnat ner mig, sen åkte vi hem. Och efter den dagen så saknas en liten bit...

Men trots att en viktigt person försvunnit ur mitt liv så måste jag ändå fortsätta med mitt, om än jag många gånger tycker livet är orättvist så måste man orka leva!

Julen kommer alltid att påminna mig om hur oerhört skört ett liv egentligen är, människor vi älskar kan försvinna bara så där och vi kan ingenting göra åt det.